Man ska inte växa genom att förminska andra, man måste växa av egen kraft.
Detta är bland de svåraste man kan göra, genom alla utal man hör att ensam inte är stark. Men om man är med om händelser som upprepas och som leker med ens känslor gång på gång, är man inte stark då? Om man klarar händelsen och följderna själv? De tror iallafall jag, man lär känna sina svagheter och sina starka sidor på egen hand. Man börjar tycka om sig själv, man ser sig själv som en annan person, som ens kompis... blir vän med sig själv. Utal som "ensam är inte stark" borde ändras till "ensam är stark, så länge du vill". Många ger upp efter första kraschen, men de är då man behöver kolla upp och se hur mycke tid man förlorar genom att alltid se sig själv som offret. Försöken man gör för att få andra att gråta över en, att tycka synd om en.. är bara slöseri. Res dig upp, vänd på situationen, börja tycka om dig själv, sluta slänga ut onödiga kommentarer om dig själv. Varje negativt ord skadar en själv. Långt inne. Trycker ner en själv. Vi är alla mobbare, och vi alla är varandras offer. Man behöver gråta, men inte föralltid.
